En bortskämd 16-årings klagan

Okej,
Jag orkar inte hur mycket som helst, eller just nu känns det som jag inte orkar någonting alls, om jag ska vara ärlig. Ingenting verkar gå min väg nu längre, eller en sak; lederna är bättre, men allvarligt? Det är bland de enda sakerna som jag faktiskt lärt mig ignorera, fysisk smärta. Skolan går inte bra, jag har fått ett IG på ett spanskprov, tack. Icke godkänt, det betyder att jag kommer vara tvungen att verkligen ge allt för att få ett VG i betyget - trots att jag faktiskt fått MVG på tidigare prov. Inte ens svenskan, mitt bästa ämne, fungerar längre. Allra första uppsatsen i ettan får jag VG- på, på högstadiet fick jag aldrig sämre än VG+ under de tre åren. Den senaste bokrecensionen fick jag VG+ på, vet ni varför jag inte fick MVG? Jo, för att jag missat en punkt på instruktionspappret; "hur använder författaren språket?" Jag använde citat i hela uppsatsen, jag tycker det framgick ganska klart hur författaren använde språket utan att jag skulle vara tvungen att berätta det som en fem-åring. "Jaaaaa, asså författarn skriver liksom om personers utseende och beskriver dem med ehm, typ sånt där du vet". Jag funderar faktiskt starkt på att använda ett extremt barnsligt språk i nästa inlämningsuppgift bara för att se om hon reagerar över huvud taget, då kanske jag kan få MVG?

Jag vet, det här är så bortskämt. Jag bara klagar och börjar varenda mening med ordet "jag". Men någon gång måste man få låta allt komma ut, hur fånigt det än är. Förlåt, bara glöm bort allt jag skrivit, jag har faktiskt klagat på ett VG+, det är så många som bli glada över ett G så klagar jag på ett VG+. Snälla, bara glöm allt det här. Förlåt, men bägaren kan rinna över efter bara en droppe.

Jag ska fokusera på det som är positivt,
det är så mycket bra saker som väger mer än allt det negativa.